Släktforskning är ett av mina intressen men jag har nu beslutat skriva ut mig ur Genea-logiska Samfundet i Finland. Skälet är det form av historieförfalskning som föreningen sanktionerar genom att låta publicera texter av den typ som förekommer i en artikel i senaste nummer av Genos 3/2011. Att godtyckligt ge personer "finska" namn där kyrkböckerna återger ett svenskt dito är i mitt tycke ett allvarligt förbiseende av historiska fakta. Det förvånar mig att författaren till nämnda artikel inte översatt också släktnamnen till finska motsvarig-heter. Författaren visar prov på värsta sortens historisk nonchalans. Att GSF tillåter detta visar prov på en historiesyn som jag inte kan omfatta. Därför skriver jag ut mig ur föreningen.

Gjorde mina lördagsinköp i den lokala K-affären där jag är stamkund. Köpmannen berättade att butiken kommer att stänga innan jul. Orsak: fastigheten (med Raseborgs stad som majoritetsägare) är i så dåligt skick att det inte längre, utan större investeringar i bl.a. kyl- och ventilationsanläggningar, går att bedriva affärsverksamhet i fastigheten. Jag blev förstås mäkta besviken. Här i kyrkbyn finns förvisso en annan affär men från årsskiftet erbjuds vi som bor här inget annat alternativ än att handla just där. Det är lönlöst att klaga hos stadens politiker och tjänstemän. Där finner man inget gehör. Politikerförtroendet är förbrukat för länge sedan. Det är beklagligt att servicen i och med kommunsammanslagningen blivit och fortsätter att bli sämre här i Pojo kyrkby. Man undrar hur länge hälsocentralen, biblioteket, posten och apoteket kommer att hållas kvar? Jag befarar att det bara är en tidsfråga innan någon eller flera av dessa stänger. Tyvärr!

Ordningen är återställd. Finlands rykte som skidnation består. Det var väl flera än jag som tyckte att det varit tunnsått med dopingskandaler på sistone. Inte sedan Kajsa Kråka som åkte dit i dubbla repriser har vi haft någon riktig skandal. Då stiger en skidåkare fram och axlar ansvaret för att landets skidargarde återigen förpassats till den obskyra krets där de hör hemma, bland mer eller mindre suspekta nationer i österled. Han tuggar i sig en rad piller och slår sig för bröstet. Kan man inte skapa rubriker som skidåkare så kan man i varje fall göra det som missbrukare. Eller bådadera? Strongt gjort! Nu kan kommentatorerna på SVT Sport gotta sig i att Finlands renommé är precis så skamfilat som det förtjänar. Och där har de alldeles rätt. Magnar i Dalen må sen komma med vilka ursäkter som helst, men han har inte lyckats förändra skidåkningens väsen här i landet. Och inte har han lyckats med mycket annat heller...

Jag sitter med veckoslutets programtablå framför mig. Det gäller den miserabla samman-ympningen av SVT24 och FST5. Inkommande lördag och söndag körs världscupspremiären i slalom, inte i Levi som har brist på snö, utan i Flachau. Men på sagda kanal visas endast första åket för att man på eftermiddagen ska ha utrymme för diverse repriser och andra pro-gram som ingen bemödar sig att titta på. Det är som att bli serverad lutfisk men bli snuvad på såsen. Det är smaklöst och man går hungrig från bordet. Så här kommer det att vara hela vintern. Jag ser fram emot sändningarna från säsongens skidtävlingar där man anser sig nödgad att abrupt bryta sändningen och skifta till något plojprogram i samma stund som loppen avgörs. Jag har ett förslag. Lägg ner hela FST5 och köp programtid i SVT24 för de enstaka program som är värda att visas. För min egen del kan jag inte komma på ett enda program i FST5 som jag skulle bemöda mig att titta på. Förutom ett antal filmer eller tv-serier, men dem kan man se på SVT också. Betalar jag tv-licens? Tja, jag får väl säga som man gjorde i min hemstad på sextiotalet: Pro' gissa?

Det mest fantastiska med gårdagens Kadaverlopp i Sibbo-skogarna var nog att jag ännu för ett år sedan inte trodde det var möjligt att längre genomföra en orienteringstävling av det här slaget. Men kroppen är ett förunderligt verktyg. Ännu i den här åldern går den att träna upp, inte till stordåd men till en form inom ramen för de begränsningar som åldern innebär. Det var 1165 orienterare på startlinjen. För min egen del gick det sist och slutligen ganska bra. Sluttiden på några sekunder under en och en halv timme är jag riktigt nöjd med. Banan som mätte dryga sex kilometer var inte särdeles svår. Det rådde stor trängsel vid starten och det blev en hel del följa-john när man borde ha koncentrerat sig på sin egen orientering. Men jag är riktigt nöjd med min prestation trots att orken tröt under den sista kilometern. Idag känner jag mig som ett riktigt kadaver, det ömmar i ben och senor men ett cykelpass på balkongen i eftermiddag ska nog råda bot på den saken. Den bästa medicinen mot träningsvärk är som känt ännu mera träning.

... för Kadaverloppet i Sibbo Västerskog inkommande lördag. Som en ivrig förespråkare för traditionell skogsorientering får jag väl säga som Kart-Bosse: "Bättre tio kontroller i skogen än en i staden". Den längsta distansen man kan löpa är tjugo kilometer men varken min kondition eller fysik pallar för en sådan pärs. Så det blir den kortaste banan som inte mäter mer än dryga sex kilometer. Klassen är öppen och av anmälningslistan ser jag att det finns allt från tioåringar upp till sjuttioåringar anmälda i denna klass. Ska bli hur kul som helst! Lovar skriva några rader i denna blogg om hur loppet avlöpte.

Så lyder titeln på Fatima Brenners bok som för någon tid sedan gavs ut på bokförlaget Forum. Hon skriver att tanterna länge har varit osynliga. De har slitit i det tysta. De stod hemma i fläckiga förkläden och rullade köttbullar till de män och kvinnor som nu styr landet. De sydde deras kläder, badade dem och talade om vad som är rätt och fel. Hittade knepen för att få pengarna att räcka till under en tid när det inte var självklart att få vara mätt. I min barndom fanns ett antal sådana tanter. Den tant jag närmast kommer att tänka på var i själva verket min moster Vivi, hustru till bruksbyggmästaren i Fiskars. De bodde alldeles här i närheten, i Bollsta i Pojo. Hon vävde trasmattor, knypplade spets, bjöd på kaffe ur sirliga blomstermönstrade koppar med citronmuffins som tilltugg. Men tantigheten i våra dagar behöver inte bara vara ett kvinnligt fenomen. Jag väver inte mattor och äger inget fint porslin men husmanskosten, de gamla brödrecepten, återanvändningen av gamla saker och intresset för gamla seder och traditioner ligger ändå mitt hjärta nära. Jag har märkt att denna tantighet inte är ett fenomen som hänger samman med min ålder, också den ena av mina döttrar har visat intresse för det gamla, för sådant som sällan syns i dokusåpor, fejsböcker och andra av tidens medier.

Jag har försökt prata förstånd med min dammsugare. Har föreslagit att den självmant med ett par veckors mellanrum skulle städa min bostad, men nej! Jag har till och med lovat lyfta på fötterna när den susar förbi. Och byta dammpåsar med jämna mellanrum. Att den inte behöver sköta den saken själv. Men den står bara där i knuten och surar. Ända tills mitt tålamod tryter och jag sparkar igång den. Eftermiddagens solsken avslöjar att det igen vore dags för en dust med dammsugaren. Kanske är det med dammsugare som med kvinnor? Det hjälper sällan att byta, till en snyggare, yngre, tystare, mer samarbetsvillig? Eller är det?

I miljöorganisationen Worldwatch senaste nyhetsbrev kan man läsa bland annat att man i ett laboratorium lyckats producera små mängder kött ur stamceller som hämtats från bland annat grisar. Forskarna söker en metod att producera artificiellt kött som en framtida lösning på den tilltagande globala köttkonsumtionen. Man har ännu många hinder att tackla innan en mer storskalig produktion av fläskfritt kött är möjlig, men kanske framtida generationers matbord dignar av konstgjorda lammkotletter, fettfri kassler och benfria hönslår? Om det framtida matbordet blir fläskfritt så har vårt språk redan blivit det. I min affär hittar jag varken fläskfärs eller bogfläsk. Däremot möts min kritiska blick av ordmonster som "malet kött av gris" eller "grissida". I Sverige lider språket tack och lov inte av samma inflytande från finskan. Där kallas griskött ännu vid sitt sedan urminnes tider vedertagna namn, nämligen "fläsk". Så för mig blir det än så länge fläsk i grytan och smör på osten - så länge man ännu kan köpa äkta vara.

På gården mitt emot för en lövblåsare ett förfärligt oväsen. Jag har aldrig förstått varför man måste blåsa löven från ett hörn av gården till ett annat. Men kanske gårdskarlens egen muskelkraft inte klarar av att hantera en gammal hederlig räfsa? Jo, det jag egentligen ville skriva handlar om språket i förändring. Jag har länge reagerat emot missbruket av ordet själv i betydelsen ensam. Speciellt i Sverige florerar denna vana. "Jag bor själv" och "jag reser själv" är typiska exempel på meningar där man använder själv i betydelsen ensam. Språket förändras, det har det alltid gjort, men i detta fall handlar det inte om en naturlig utveckling utan en slentrianmässig jargong där ordens betydelse missbrukas. Jag diskuterade en gång saken med en av mina döttrar som ansåg att det inte finns samma tyngd av ensamhet i ordet själv som i ordet ensam. Kanhända? Men jag ser inte saken på det sättet. Det finns andra missbrukade ord och uttryck som får min inre språkpolis att resa ragg, men till dem skall jag återkomma i ett senare inlägg.