I dagstidningar och andra media har det på sistone förekommit exempel på finska namn och begrepp som fått en misslyckad eller vilseledande översättning till svenska. Genom att uppmärksamma fenomenet vill man förmodligen peka på finnarnas likgiltighet eller non-chalans när det gäller det svenska i vårt land? Men frågan är om det alls lönar sig att på detta sätt peka på finnarnas bristande kunskaper i svenska eller om det alls är deras fel? På sin höjd är språkgrodorna något man kan skratta åt eller förfäras över vart vi egentligen är på väg. En av mina döttrar som arbetat en tid i Sverige påpekade en dag att hon märkt att mån-ga finlandssvenskar, jämfört med rikssvenskarna, har ett mycket kargt ordförråd. Av ren slen-trian fyller man sitt språk med finska ord och uttryck. Det kan till och med hända att det i själ-va verket är en semi-finlandssvensk med begränsat ordförråd som står bakom en del av språkgrodorna? Att finlandssvenskan tagit intryck av finskan är förstås självklart - det märks redan i vår intonation som skiljer sig från rikssvenskan. Att "utbilda" finnarna eller att förmå dem att beakta det svenska här i landet är ett slag som sedan länge är förlorat. Därför borde vi, tycker jag, värna om att ge våra barn ett rikt svenskt ordförråd så att de får en känsla för språkets nyanser och möjligheter. Och, jag måste ännu få det sagt, revirtänkandet borde ha genomförts redan för några decennier sedan. Nu är det tyvärr för sent!