En morgon när jag lyssnade på Vaken med P3 och P4 var det tal om språk och man fick ringa in och berätta vilket språk man helst ville lära sig. Jag ringde inte men en lyssnare som hörde av sig sa att han kunde litet "finsk-svenska" men att han gärna ville lära sig mera. Jag antar att han syftade på finlandssvenska? Vadå lära sig? Det är ju samma språk! Det räcker med att betona den första stavelsen i sammansatta ord i stället för bägge och voilá, där har vi finlandssvenskan - nästan. Detta påminner mig om två rikssvenska damer jag vid ett tillfälle, en lördagsmorgon hörde i samspråk på Esplanaden i H:fors efter att ha de hade debarkerat finlandsbåten. Den ena konstaterade häpet att "finskan inte alls verkar vara något svårt språk; det liknar ju rätt mycket svenska". O heliga enfald!

För min egen del är svaret nej! Sedan någon tid tillbaka knäpper jag på telefonen endast om jag behöver ringa nånstans, vilket är oerhört sällan. Däremellan är den frånslagen. Det är i själva verket oerhört befriande att inte med jämna mellanrum behöva titta på mobilen om det har kommit något sms eller om någon ringt. I nio fall av tio är det för övrigt endast någon envis telefonförsäljare som försöker få mig att beställa prylar jag inte behöver. Och om någon nödvändigtvis vill få tag på mig så kan man alltid skicka ett mejl, det är dessutom billigare. ja, eller varför inte ett brev? Av ett telefonsamtal blir det inget minne - det blir det däremot av det skrivna ordet.

Jag har börjat cykla igen! Ja, egentligen har jag gjort det hela vintern - på balkongen. För snart tio år sen sålde jag mina två cyklar med den inställningen att jag var för gammal?! Men man ska aldrig säga aldrig. Så i år har jag skaffat en terrängcykel och en annan mer lättrullad som jag ska köra med på landsväg. Cykelsäsongen (ute) inledde jag för några dagar sen med en runda till köpingen och tillbaka. Förra veckan anmälde jag mig också till ett cykellopp på 190 km i Danmark senare i år. Att cykla hela vägen Aarhus - Köpenhamn (375 km) känns ännu för långt. Och eftersom jag vid sagda tidpunkt kommer att vara i Danmark ska jag passa på att också delta i ett cykellopp i Skåne som går av stapeln en vecka efter det danska cykelloppet. Det egentliga målet är Styrkepröven i Norge år 2013 - samma år som jag fyller sextio. Tänkte ta de relativt flacka loppen i Danmark och Skåne som träningsetapper på vägen. Så nu gäller det att träna och planera...

Jag röstade inte. Det har jag inte gjort sedan Elisabeth Rehn förlorade mot Ahtisaari i början av nittiotalet. Politik intresserar mig inte. Jag hade inga preferenser till förmån för den ena eller andra kandidaten i slutomgången. Men det i mitt tycke bästa med detta val var att vi äntligen slapp Väsk-Alma med morotskalufsen. Hon kommer inte att bli saknad.

En ofta använd klyscha lyder "allting har sin tid". Jag vet inte hur jag på annat sätt skall uttrycka det faktum att jag efter några månaders övervägande har beslutat sälja min motor-cykel. Denna hobby är i mitt tycke rätt långt en social företeelse. Det finns förstås också de som använder motorcykeln som transportmedel sommartid men de allra flesta ägnar sig åt nöjesåkning på fritiden. Man hör till en klubb, åker på kortare eller längre turer med klubb-kamrater eller kompisar. Personligen är jag en ensamvarg som trivs bäst i mitt eget säll-skap. Motorcykeln är ett attribut som fungerar som en inträdesbiljett till ett socialt samman-hang. Många långresor har jag under åren gjort till olika länder och platser i Skandinavien och i Europa men jag känner att den tiden nu är förbi. Minnena finns kvar men jag ser ingen anledning att klamra mig fast vid motorcykelåkandet när jag känner att det kostar mer än det smakar. Beslutet att sälja min Royal Enfield var sist och slutligen lätt att fatta eftersom jag aldrig haft några emotionella band till mina motorcyklar eller andra prylar. Jag kommer dock fortsättningsvis att röra mig på två hjul, men i framtiden utan annan motor än den egna muskulaturen...

Häromdagen när jag handlade viktualier i den närliggande köpingen fångade mitt öra en högtalarröst som meddelade att en viss internettjänst som butikskedjan tillhandahåller är "tillgänglig endast på finska". Att diskriminera medborgare på basen av religion, språk, ras eller etnisk bakgrund är enligt grundlagen förbjudet. Men som finlandssvensk känner man sig som en andra rangens konsument vars behov inte behöver tillgodoses. Dessutom frapperas man av det faktum att flera (de allra flesta) myndigheter i sin skyltning, på informationsbrev och pamfletter tillhandahåller endast ett minimum av svenskspråkig text - och dessutom ofta i ett mindre typsnitt än den finskspråkiga dito. Jag vet inte hur de tänker? Tror de med sitt ofta arroganta mindervärdeskomplex att vi finlandssvenska medborgare har bättre ögon och således kan läsa en mer finstilt text?

Häromdagen när jag rengjorde ett litet sår med från apoteket inhandlad antiseptisk lösning kom jag att tänka på den veteperoxid med vilken man förr brukade rengöra små sår. Det sved som bara attan när det hälldes i såret men rent blev det. Är det någon som använder veteperoxid nuförtiden? Eller hör det kanske till de produkter som anses farliga för hälsan? Eftersom jag har ett högt fotvalv och kraftig supination har jag ofta råkat ut för stukad vrist. I min ungdom hände det titt som tätt. Den kur som då användes innebar att man dränkte ett bandage i blyvatten (el. blyättika), lindade det runt vristen och packade sen in foten i plast för att blyvattnet inte skulle avdunsta. Svullnaden gav förstås med sig med tiden. Inte vet jag om det var blyvattnets förtjänst men eftersom jag aldrig varit speciellt flyfotad av mig, uthållig visserligen men inte snabb, så undrar jag om den frekventa användningen av blyvatten i själva verket gjort mig blyfotad? Blyvatten hör väl förresten också till de medikamenter man inte längre kan köpa på apoteket?

I dagstidningar och andra media har det på sistone förekommit exempel på finska namn och begrepp som fått en misslyckad eller vilseledande översättning till svenska. Genom att uppmärksamma fenomenet vill man förmodligen peka på finnarnas likgiltighet eller non-chalans när det gäller det svenska i vårt land? Men frågan är om det alls lönar sig att på detta sätt peka på finnarnas bristande kunskaper i svenska eller om det alls är deras fel? På sin höjd är språkgrodorna något man kan skratta åt eller förfäras över vart vi egentligen är på väg. En av mina döttrar som arbetat en tid i Sverige påpekade en dag att hon märkt att mån-ga finlandssvenskar, jämfört med rikssvenskarna, har ett mycket kargt ordförråd. Av ren slen-trian fyller man sitt språk med finska ord och uttryck. Det kan till och med hända att det i själ-va verket är en semi-finlandssvensk med begränsat ordförråd som står bakom en del av språkgrodorna? Att finlandssvenskan tagit intryck av finskan är förstås självklart - det märks redan i vår intonation som skiljer sig från rikssvenskan. Att "utbilda" finnarna eller att förmå dem att beakta det svenska här i landet är ett slag som sedan länge är förlorat. Därför borde vi, tycker jag, värna om att ge våra barn ett rikt svenskt ordförråd så att de får en känsla för språkets nyanser och möjligheter. Och, jag måste ännu få det sagt, revirtänkandet borde ha genomförts redan för några decennier sedan. Nu är det tyvärr för sent!

Det var ett tag sen jag skrev ett inlägg sist. En anteckning i min dagbok berättar att snödjupet denna dag i fjol, den 12 december 2010 var hela 32 centimeter. För somliga behövs det snö för att skapa den riktiga julstämningen. Så inte för mig. Snöbristen gör bara att vintern känns kortare. I december undviker jag alla former av julhysteri, handlar endast det nödvändiga. Jag går inte ut i skogen och stjäl en julgran, köper ingen heller, bränner inga stearinljus, hänger inte upp något julpynt, lyssnar inte på julmusik och så vidare. Jag går inte på julmarknader och inte heller på julkonserter eller i julottan. Mitt julbord består av den mat jag normalt äter, kosten bär inga som helst spår av gamla jultraditioner. Så för mig är julen en icke-högtid, eller om man så vill, jag genomlever en "ostämd" jul. Kanske låter det som om jag förtvivlar här i min ensamhet? Men så är det inte alls. Det är såhär jag vill ha det...

Kokade soppa på kluvna ärter idag. Naturligtvis med fläsk. Och mejram. Samtidigt funderade jag över hur ärterna kluvits? Har någon suttit med en kniv och kluvit dem ärt för ärt varefter de torkats? Kanske ändå inte. Det görs väl maskinellt förmodar jag? Detta fick mig att tänka på ett besök i en pappersfabrik i Indonesien i mitten av 90-talet. Fabrikschefen förevisade stolt bland annat deras kvalitetskontroll. Det var en stor sal där unga flickor och kvinnor satt i långa rader och kontrollerade kvaliteten på deras kopieringspapper - ark för ark! Det måste ha varit ytterst långtråkigt och monotont men i dylika låglöneländer är det alltjämt möjligt att arbeta på detta sätt. Tänk på det nästa gång du köper utländskt papper till din skrivare!